Tänkte skriva av mig lite. Samtidigt som ni får veta den största delen som påverkar mitt liv & min vardag. Var beredd på ett långt inlägg. Läs om ni orkar...Enda sen dagis har jag haft en sjukt stark fobi,
emetofobi (spyfobi). Alltså, jag är rädd för att se eller höra folk spy och göra det själv osv. Det finns liksom inget värre än detta. Jag
dör hellre än att bli smittad av maginfluensa eller vinterkräksjukan. Det är alltså inget vanligt obehag av att man inte gillar att spy. Ingen tycker ju om att spy eller se/höra nån annan göra det. Men detta är miljoner gånger starkare.
Nu på vintern går det ju vinterkräksjukan. Kan ni tänka er min ångest? Att jag varenda sekund tänker på att jag kan bli smittad, och hur jag ska undvika att bli det..? Jag trycker till exempel inte på stoppknappen i bussen eller knapparna för att gå över gatan, håller inte i några stolpar, går inte på offentliga toaletter, tvättar händerna så ofta jag kan, spritar händerna, å ja.. det här är bara
några få saker jag nämner nu.
I skolan går jag aldrig på toaletten, hur kissnödig jag än är. Jag vägrar. Så är jag kissnödig så väntar jag tills jag kommer hem. Jag kan stå med benen i kors och nästan kissa på mig, men fortfarande klarar jag inte av det. Egentligen vill jag bara isolera mig från omvärlden... Inte gå till skolan överhuvudtaget, inte gå ut nånstans.
Jag kan inte beskriva med ord hur otroligt stark min ångest och oro är under den här perioden. Det finns liksom ingen förklaring.
För varje dag som går känns det som att det bara blir värre & värre. Fobin underlättar inte för en sekund.
Det är fan lindrigare att bli överkörd av en lastbil eller nåt än att bära på fobin ständigt, tro mig.Om jag hör eller ser någon spy blir jag livrädd. Jag rusar iväg från sitationen så långt bort som möjligt. Hjärtat bultar i 120, jag skakar som en hel elefantjord, tårarna sprutar och jag kan inte andas. Gäller det hemma, så sover jag hos en kompis i flera dagar. Klarar varken av ljudet eller synen. Det bara går inte att stanna inne, jag måste fly. Röran i skallen går inte ens att förklara. Det känns ungefär som att åka en karusell 100 gånger om. Jag tappar liksom livslusten vid ett sånt tillfälle. Jag vill bara sticka in en kniv och sätta stopp på smärtan och rädslan.
Även nu känner jag att jag bara vill sjunka under jorden och slippa den här jävla skiten. Har tappat orken till så mycket... Allt har sjunkit till botten.
Jag har gått i KBT (kognitiv betéendeterapi) i ungefär 1 månad nu. Där ska jag utmana min rädsla och göra det jag är rädd för. Man börjar i små steg som inte skapar så jättestark ångest, så det går att klara av. Målet är att klara av att höra andra spy utan att fly och även att inte vara rädd för att spy själv. Så just nu tränar jag på att trycka på stoppknappen på bussen, övergångsställena och kunna röra handtagen med handflatan. Det är jobbigt och sjukt svårt att klara av. Så jag vet inte om jag ska tro på att det kommer funka. För det är en svår fobi att minska på. Men jag förösker kämpa på!
Vad jag delvis är rädd för också är hur jag ska klara av att bo ihop med en kille och skaffa barn. Hur ska jag hantera när min framtida pojkvän eller son/dotter blir magsjuk? Då kan man ju inte fly sin kos eller släppa ungen och sova hos en kompis. Livet funkar inte så. Därför känns det som att jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv tillsammans med någon... Jobbigt, men sant.
Jag förstår inte själv hur man kan vara så jävla skraj för en sån sak. Det är ofattbart...
Varje dag är en överlevnad. Men jag ska försöka övervinna kampen,
jag bara ska det.jaja, nu får det vara slutpratat. Hoppas ni förstår nåt av babblandet.PUSS ღ
(gif).gif)
