(gif).gif)
Enda sen dagis har jag haft en sjukt stark fobi, emetofobi (spyfobi). Alltså, jag är rädd för att se eller höra folk spy och göra det själv osv. Det finns liksom inget värre än detta. Jag dör hellre än att bli smittad av maginfluensa eller vinterkräksjukan. Det är alltså inget vanligt obehag av att man inte gillar att spy. Ingen tycker ju om att spy eller se/höra nån annan göra det. Men detta är miljoner gånger starkare.
Nu på vintern går det ju vinterkräksjukan. Kan ni tänka er min ångest? Att jag varenda sekund tänker på att jag kan bli smittad, och hur jag ska undvika att bli det..? Jag trycker till exempel inte på stoppknappen i bussen eller knapparna för att gå över gatan, håller inte i några stolpar, går inte på offentliga toaletter, tvättar händerna så ofta jag kan, spritar händerna, å ja.. det här är bara några få saker jag nämner nu.
I skolan går jag aldrig på toaletten, hur kissnödig jag än är. Jag vägrar. Så är jag kissnödig så väntar jag tills jag kommer hem. Jag kan stå med benen i kors och nästan kissa på mig, men fortfarande klarar jag inte av det. Egentligen vill jag bara isolera mig från omvärlden... Inte gå till skolan överhuvudtaget, inte gå ut nånstans.
Jag kan inte beskriva med ord hur otroligt stark min ångest och oro är under den här perioden. Det finns liksom ingen förklaring.
För varje dag som går känns det som att det bara blir värre & värre. Fobin underlättar inte för en sekund. Det är fan lindrigare att bli överkörd av en lastbil eller nåt än att bära på fobin ständigt, tro mig.
Om jag hör eller ser någon spy blir jag livrädd. Jag rusar iväg från sitationen så långt bort som möjligt. Hjärtat bultar i 120, jag skakar som en hel elefantjord, tårarna sprutar och jag kan inte andas. Gäller det hemma, så sover jag hos en kompis i flera dagar. Klarar varken av ljudet eller synen. Det bara går inte att stanna inne, jag måste fly. Röran i skallen går inte ens att förklara. Det känns ungefär som att åka en karusell 100 gånger om. Jag tappar liksom livslusten vid ett sånt tillfälle. Jag vill bara sticka in en kniv och sätta stopp på smärtan och rädslan.
Även nu känner jag att jag bara vill sjunka under jorden och slippa den här jävla skiten. Har tappat orken till så mycket... Allt har sjunkit till botten.
Jag har gått i KBT (kognitiv betéendeterapi) i ungefär 1 månad nu. Där ska jag utmana min rädsla och göra det jag är rädd för. Man börjar i små steg som inte skapar så jättestark ångest, så det går att klara av. Målet är att klara av att höra andra spy utan att fly och även att inte vara rädd för att spy själv. Så just nu tränar jag på att trycka på stoppknappen på bussen, övergångsställena och kunna röra handtagen med handflatan. Det är jobbigt och sjukt svårt att klara av. Så jag vet inte om jag ska tro på att det kommer funka. För det är en svår fobi att minska på. Men jag förösker kämpa på!
Vad jag delvis är rädd för också är hur jag ska klara av att bo ihop med en kille och skaffa barn. Hur ska jag hantera när min framtida pojkvän eller son/dotter blir magsjuk? Då kan man ju inte fly sin kos eller släppa ungen och sova hos en kompis. Livet funkar inte så. Därför känns det som att jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv tillsammans med någon... Jobbigt, men sant.
Jag förstår inte själv hur man kan vara så jävla skraj för en sån sak. Det är ofattbart...
Varje dag är en överlevnad. Men jag ska försöka övervinna kampen, jag bara ska det.
jaja, nu får det vara slutpratat. Hoppas ni förstår nåt av babblandet.
PUSS ღ
Tänk när du får barn om du inte klarar av kräks. Småbarn kräks ju jämt >.<
SvaraRaderaUsch låter väldigt jobbigt. Kan inte förstå hur det känns, men jag försöker tänka mig lite hur det kan vara. Jag hoppas KBT hjälper så att du kan leva lite "normalare" utan denna rädsla, jag håller tummarna för dig.
SvaraRaderaOch skulle du vilja prata så vet du var jag finns. Jag lyssnar och försöker förstå iallafall, det kan vara skönt att veta, även om det finns andra närmre som du hellre pratar med.
Kämpa på, jag tror på att du vinner kampen mot rädslan och fobin. <33
Både du och jag ska klara oss ur det här, och vet du? vi har ju varandra! finns alltid här för att stötta :) <3
SvaraRaderaHej! Jag lider själv av emetofobi och hittade din blogg när jag nyss googlade på (usch, jag vet att det låter helt sjukt men) "kommer aldrig kunna bo ihop rädsla vinterkräksjuka". Jag har gryyym emetofobi och jag känner verkligen igen mig i allt du skriver. Jag har alltid haft fobin, men sedan i julas har den bara blivit värre och jag har börjat få panikångestattacker som är orsakade av fobin... Jag har börjat gå till en psykolog och pratat, och även om det känns konstigt att sitta och prata med en helt främmande människa om, vad jag själv vet säkert uppfattas som helt sjuka, saker, är tufft men det hjälper. Jag vill dock inte fokusera på KBT, eftersom jag är tveksam till att den funkar vid just emetofobi. Jag menar, jag tror inte jag mår bättre av att se folk kräkas eller själv göra det. Istället ska vi börja jobba med mindfulness, får se hur det går. Jag tror tyvärr aldrig jag kommer bli av med fobin, men det gäller väl att lära sig att leva ett normalt liv. Det som jag tror är så svårt med just den här fobin är att det är något inuti en själv som man är rädd för. Om man har en fobi för möss är det ju något yttre som man är rädd för, och som man kan välja att springa ifrån eller inte utsätta sig för, men just illamående och att kräkas finns ju inuti mig, och jag kan inte göra något åt det. Jag är rädd för mig själv med andra ord. Nåväl, anledningen till att jag hittade din blogg var som sagt för att jag satt och oroade mig över framtiden, och hur det kommer bli att flytta ihop och skaffa familj. Jag och min pojkvän sover med varandra i princip varje natt, och den här vintern har verkligen varit fruktansvärt jobbig, det har inte gått en kväll utan att jag har haft ångest över att gå och lägga mig och vara orolig för att nån av oss ska bli sjuk under natten, och det har inte gått en morgon utan att jag har vaknat och tänkt "vi klarade oss inatt igen". Jag ska inte gå in på alla knäppa och jobbiga funderingar här, och jag ber om ursäkt för att inlägget blev så långt. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig, och att det var skönt att veta att det finns folk som tänker likadant som jag. Ha det bäst, och kämpa på! Stor kram /Gabriella (PS. Jag såg att du nämnde ryd i något inlägg, bor du också i linköping? :))
SvaraRaderaJo denna fobi är sjuukt jobbig att ha. Jag fattar inte ens hur jag står ut :S
SvaraRaderaMen KBT kan faktiskt hjälpa, iaf lite, så jag tkr du ska testa det! Men vad är mindfullness?
Jao, jag bor i Linköping :) vart bor du? du kan adda min msn zhinelle_@hotmail.com så kan vi snacka lite ;)
Mmm okej, jo jag tror absolut att KBT kan funka, speciellt i de fall där man har blivit så rädd att man inte längre kan vara ute bland folk, tycker det är jobbigt att vara i affärer och på skolan och så, men riktigt så illa är det inte med mig (än) som tur är. Visst tänker jag på det hela tiden när jag t.ex. är på gymmet eller på stan, men jag låter det inte hindra mig från att göra det jag vill. Men kul att höra att det har hjälpt dig :) Jag vet faktiskt inte riktigt vad mindfulness innebär, vi har inte börjat med det än, men som min psykolog förklarade det så handlar det mycket om att vara här och nu, att fokusera på omgivningen och det som händer just nu. Svårt att förklara :S Men det är mer för att hjälpa mig att få bukt med ångesten och panikattackerna, och inte egentligen mot själva fobin. Fobin kommer jag nog tyvärr inte undan så lätt, utan det som är viktigast för mig just nu är att kunna kontrollera ångesten som fobin innebär, typ.
SvaraRaderaJag bor i stan, vasastaden närmare bestämt :) Pluggar andra året på universitetet. Jag är tyvärr inne på msn väldigt, väldigt sällan, men jag addar dig ändå, ifall jag loggar in någon gång :) Annars funkar ju mail alltid. Jag ska nog titta in på din blogg lite då och då iaf, skönt att se att det finns andra som har samma fobi och tänker ungefär likadant som en själv :P Ha det bra! /Gabriella
Gud va läskigt. Vi är exakt lika gällande fobin. Jag får oxå ångest när jag är bland folk och i skolan, gymmet osv, men jag klarar ändå av det (ganska bra iaf) och vill inte förstöra mitt liv genom att isolera mig.
SvaraRaderajag har ju gått på KBT i några månader, så jag har ju inte fått så mkt resultat än, men jag hoppas på att det blir bättre ;)
Men hoppas det kommer funka för dig, det där med mindfullness :)
Men vad kul att det är nån mer än jag i linköping som har det såhär! :)
Du får ha det bra du oxå! :)